Ett tjugutal personer var tillstädes när föreningen grundades i Prins Vilhelmsrummet på Flens bibliotek. Stadgar antogs, formulerade så att alla former av fanatism skulle avvärjas, styrelse valdes, och det hela dokumenterades av teve och blev ett inslag i ett språkprogram av Annty Landherr.
Föreningens namn är ålderdomligt. Det beror på att vi lånat det av en sammanslutning som fanns på 1740-talet, nämligen Svenska Tungomålsgillet, som i sin tids anda eftersträvade att utveckla svenskan till full användbarhet också inom vetenskapen, så att nya idéer lättare skulle nå ut till folket.
Olika verksamhetsformer - berättaraftnar, program om språk och litteratur - prövades av den nybildade föreningen. Den uppmärksammades då och då av tidningar, tidskrifter och radio, varefter antalet medlemmar växte. De flesta av dessa hade inte möjlighet att delta i möten och program. Därmed blev tidskriften Målföret vår viktigaste kontaktväg, och nu har verksamheten koncentrerats till den. Här medverkar styrelse, redaktion, medlemmar och experter, som tyvärr aldrig får någon annan lön än läsarnas uppskattning.
När föreningen bildades, präglades tidsandan av utvecklingsoptimism och strävan efter internationalisering. Det var naturligtvis inte detta som föreningen motsatte sig - men däremot den något vårdslösa behandling av svenska språket som följde i de snabba förändringarnas spår. Det internationellt mest betydande språket, engelskan, användes flitigt, och ofta i onödan, i namn på svenska varor och företag. I det offentliga livet cirkulerade ett överflöd av "svengelska" floskler, nödtorftigt översatta modeuttryck. Vi ville att svenskan också i sin fortsatta utveckling skulle behålla sin karaktär och sin begriplighet.
